Nationalteatern - Rövarkungens Ö lyrics

rate me

"rövarkungen sa till mig, vid sängen sent en natt

du ligger ju där ensam, sök din egen skatt

men jag är ju så liten, och världen är så stor

då sa rövarkungen, den är större än du tror

vad menar du med det sa jag, under min tunga filt

kan jag resa mig ur sängen, och göra vad jag vill

då drog rövarkungen sitt långa skarpa svärd

stig upp din lilla myra, och visa vad du är värd

och svärdet sken och blixtrade, av silver och av guld

rövarkungen skrattade, dig skall jag slå omkull

du dumma lilla slav, du snusar på din bädd

du är så snäll och blåögd, och skräckslagen och rädd

nu ska jag lära dig nånting, som du har nytta av

följ med mig på en resa, på rövarkungens hav

där styr jag alla vindar, och krossar alla skepp

som vågar styra motsols, eller pröva på några knep

men snälla rövarkung, sa jag och tänkte på min mor

jag kan väl inte resa, utan några skor

då högg han sönder sängen, i ett enda väldigt slag

min resa den är skoningslös, utan mildra drag

från spillrorna av sängen, kröp jag skamset fram

här gavs ju inte nån pardon, och ingen tryggad hand

rövarkungen vrålade, och skrattade och skrek

nu seglar vi på vågor av styrka och av svek

och hemska var dom scener, som jag sen fick se

vår båt gled genom blod och eld, och genom väl och ve

och mina ögon var försvarslösa, så ljusa och så blå

rövarkungen hånlog, se och smaka på

vi hade kommit till en ö, så svart och klädd i sot

där hade aldrig något träd, nånsin slagit rot

jag såg en skara människor, så bleka och så grå

rövarkungen log och sa, här kommer mina får

och alla hade flaggor, av mörken terrierlen

dom hurrade och viftade, men bara månen sken

jag var nog lite rädd, på rövarkungens strand

han viskade ur mungipan, jag har dom i min hand

och nu så fick jag se, rövarkungens ö

där ingen kunde leva, och alla ville dö

och fåglarna sa jag så tyst, han började att le

där rövarkungen lever kan, ingen flyga mer

där hade man en slags fabrik, som ville allas väl

man tillverkade penningar, ur människornas själ

den slet man ut ur kroppen, med hyrda bödlas hjälp

rövarkungen gäspade, dö eller sälj

och där satt alla gamla, på ett ensligt litet skär

eller sattes ut i havet, på sin allra sista färd

och där såg man många unga, på hopplöshetens strand

dom samlade på snäckor, som föll ur deras hand

och över hela ön, blixtrade hans svärd

skräcken den var delad, och ingen mera värld

jag sa till rövarkungen, här är så mörkt och kallt

han stampade i marken, min eld är mer än allt

han sa jag samlar guld, och inget ont i det

min vilja är mitt svärd, och det kan alla se

jag ger arbete åt alla, och om jag skulle dö

då börjar havet svalla, och ön går upp i rök

han dansade, och skrattade, och lekte med sitt svärd

nu hugger jag dig mitt itu, du dumma snälla värld

vad ska ni göra utan mig, och styrkan i min arm

utan mig, så vore ni, en potta full av sand

så smög jag bort från stranden, och månens silversken

jag smög från rövarkungen, och vinden tjöt och ven

jag hittade en båt, och lade ut från land

sakta flöt jag ut, från rövarkungens strand

jag känner mig så frusen, så liten och så rädd

jag längtade till ljuset, och värmen i min bädd

och havets svarta yta, under månens sken

fanns ingen annan människa, så långt jag kunde se

jag var den sista människan, på detta tomma hav

och rövarvinden ven, under många sjömäns grav

men när jag var som ensammast, och allt var dött och grått

hördes plasket av en åra, såg jag skymten av en annan båt

"