Peter Lemarc - Skönt Att Finnas Till lyrics

rate me

Skönt att finnas till

(Det som håller oss vid liv -03)

Det fanns en tid då fula flickor blev svanar

Och ensamma pojkar blev poeter utan ord

Vi var vid liv så länge som sommaren varade

Vi trodde vi strosade fram på välsignad jord

Hon var spröd och lite ladylik när hon kisade

Och omedelbar som bara en bortkomling kan

Och jag var en galning som hade nåt dolt att bevisa

Eller en blåögd gosse med en skugga som en man

Vi möttes utanför huset vid Engelska Hörnan

Hon sa: "Jag står i katalogen, du kanske hittar mej där"

Jag ringde samma kväll, hon svarade med sitt förnamn

Sen föll vi huvudstupa ner i ett grumligt begär

Hon frågade: "Är du säker på att du vet vad du gör, att du vågar?"

Jag svarade ja och log oförskräckt och stort

Så våra pappershjärtan brann med en flämtande låga

Men pappershjärtan brinner alldeles för fort

Och det var skönt att finnas till

När tiden verkade stå still

Och i luften som vi andades fanns en söt smak av vanilj

Nu vet jag inte riktigt vad jag vill

Men det var skönt att finnas till

På hennes hud fanns stigar bara jag fick beträda

En smal, blå åder i hennes liljevita lår

Min tunga gick längs hennes oupptäckta vägar

Mot en vallmoröd planta, som låg gömd i ett snår

Det fanns nånting hos henne hon aldrig förklarade

Under hennes leende låg ett obrutet sigill

Så när hon frågade, då kunde jag inte svara:

"För varje natt som försvinner, vill du ge mej en natt till?"

Vi låg i sängen i huset med den trasiga trappen

Hon baddade mina läppar med sin saliv och salubrin

Och hon viskade till mej, eller var det till natten:

"Din kropp är mitt bröd och ditt blod är mitt vin"

Jag såg inte korset då, som jag sen skulle bära

Nej, inga keruber uppenbarade sig

Jag tog bara det jag trodde jag hade rätt att begära

Orden hon sa blommade långt senare i mej

Och det var skönt att finnas till...

Jag ser ett par, dom går där nere i parken

Om jag är tyst kan jag höra deras hjärtan slå

Dom går där på den välsignade marken

Med sina drömmar odrömda kan dom aldrig förstå

Att när nån bytt ut låsen passar ingen nyckel

När sanningen ligger tung och naken i ens bröst

När man levt för länge, gråtit en gång för mycket

Kan man då lära sig att vila i sin törst?

Jag försöker gå tillbaka till det där huset

Fastän jag vet att det är rivet för länge, länge sen

Och ingenting finns där, varken hon eller jag eller ruset

Men jag längtar efter att få längta igen

Och det var skönt att finnas till...