Lars Winnerback - Jag Fattar Ingenting lyrics

rate me

inte en dag yngre

skriver jag en sång

jag har ältat alla ord

här över muggar och glas

vi kom varandra närmre

du och jag i vår

och jag är tacksam för

att du orkade lyssna

en sommar igen

kanske nån vecka på landet

kanske nån helg

i nån storstad söderut

du och din tjej

jag och min son ibland

planerna är skönt

om dom kan flyta lite nu

fan, det värker

det ilar då och då

det känns ibland som om alla har

förstått utom jag

att världen står och pekar

stackars han som tror

att livet är en dröm

han borde ta ett jobb

jag drack en kaffe hos Louise

på hennes uteplats igår

hembakt och en son

som lärt sig cykla just

hon berättade sin historia

och om styrkan hon fått

hur värdena ändras

när sjukdomar kommer

jag ville skjuta mig själv

redan på tunnelbanan hem

för hur svag jag har varit

och hur fel jag haft

två öl senare

var Skånegatan

ändå lite lockande

och framtidens ljus

jag fattar ingenting...

ännu inte äldre

tar jag flyget härifrån

och tänker att jag blivit lite

starkare

tänker att jag bara måste

se mig om

och leva lite mer

du vet hur jag är

men sen i mörkret på hotellet

i lappsjukans klimax

klickar jag fram bilder

som jag har i telefon

hon och jag i taxi

på väg från Gorkijparken

på ett sista försök

i Moskva

nu minns jag det som varmt

det där som frös i TV-soffan

dagarna vi inte orkade

prata med varann

jag tvivlar än en gång

och strör ut frågorna på bordet

nån säger nånting

nån annan nåt annat

jag kunde säga att jag önskar

hon förstod

men det är ju inte det

jag vill nog bara ändra sanningen

nu går solen upp

och jag står på en balkong

i ett land jag aldrig känt

och tittar österut

ett land jag aldrig känt

med nya smaker att förnimma

steg som måste tas

och mina hyllor för mig själv

stolt som en bödel

som bara gör sitt jobb

väntar jag på frälsning

och förlåtelse

jag fattar ingenting...

jag fattar ingenting

och jag ser bara tecken

bilder säger stanna

bilder säger gå

vi pratar inte mera

eller gifter oss till hösten

saker förändras

när tiden går

har jag väntat mig för mycket

blåste jag iväg

jag ser tillbaka på

en radda av affischer

jag tror jag drömde om ett liv

bara utan korridorer

utan korridorer

skulle jag bli lycklig

du kände mig när

åren var terminer

när sommaren var helig

och nätterna var allt

du har vart densamma

som en klippa genom tiden

med en hand som

verkat räcka åt oss alla

minns du när vi satt

utanför Strandbaden i Falkenberg

och lyssnade på när

havet blåste in

det var långt innan henne

det var långt före allt

men jag kan inte komma på

att jag saknade nåt då

jag ser regnet komma närmre

över floden

TV:n dövar tystnaden

i mörkret

tid tid

inte en dag yngre

skriver jag en sång

jag fattar ingenting...