Fredric - Mina Minnen lyrics

rate me

Mina minnen

Mina minnen.

Jag sitter kvar på samma plats, i en samma plats som igår.

Jag sitter fast utan kraft att ta mig därifrån.

Jag ser mitt liv genom bilder, jag ser den hjälplösa killen,

som satt och grät, och inte sågs av familjen.

Vill kunna säga till mig själv att jag är värd mycket mer,

att kunna glömma dessa dagar när jag hade problem.

Att kunna skratta till slut, att kunna gråta ut.

Att kunna prata om det mesta som jag gör det nu.

Jag är nog inte unik, men jag kan visa ändå, att jag är

glad för det jag har, och det jag tänker på, det som jag representerar,

som när jag älskar att leva. Mina minnen blir till bilder och jag vill veta

mera. Jag hatar tiden som var, och när jag svek dom ända som betydde

något för mig. Är inte värd att älskas. Gråter floder, och tänker efeter idag

men fast jag borde, så lämnas minnen kvar. Placera bilden i mitten,

på det som var mitt liv. Och mot den långa resan av allt bråk och skrik.

Jag var mig själv hela vägen, men det räckte knappt. Nu står jag kvar

i samma fotspår som tiden satt. Jag blev förtvivlad snabbt, jag ville

vrida allt. Jag var den ända i min krets som inte spred nån glans.

Jag tar ett steg tillbaka, låter insidan tala. Mitt liv genom bilder blir den

svartvita tavlan.

[Ref.]

Jag ser dom när jag blundar nu, och det känns lite bättre när dom kommer ut.

Ligger kvar där i samma säng, och det finns inget som tar mig upp igen.

Jag ser dom när jag blundar nu, och det känns lite bättre när dom kommer ut.

Ligger kvar där i samma saäng, och det finns inget som tar mig upp igen.

Fantiserar om ett bättre liv, en annan fin plats där jag kan lita på mig själv

och jag har tid att leva hela vägen tills att kärleken kom, där jag är någon

som dom kanske bryr sig om. Jag tänker om vi nu är skapade för att

leva som två, vart är min tvillingsjäl som känner mig och kanske förstår.

Jag väljer att gå, för kärleken är bara ett ord. Och varje dag är samma sak,

jag både hoppas och tror att dessa fina porträtt från 1981 ska bli det sätt

jag hittar rätt och kan se mig själv som mätt. Dom tittar snett och även fast jag

kanske inte har mod, så blir det helt fel väg, för jag tror att om man vågar

ha förmågan och kan ställa sina frågor river tiden upp de livet som var fyllt

med massa plågor. Jag kan erkänna nu att jag var helt jävla slut och dessa

bilder målade upp mitt liv igen här och nu.

[Ref.]

Jag ser dom när jag blundar nu, och det känns lite bättre när dom kommer ut.

Ligger kvar där i samma säng, och det finns inget som tar mig upp igen.

Jag ser dom när jag blundar nu, och det känns lite bättre när dom kommer ut.

Ligger kvar där i samma saäng, och det finns inget som tar mig upp igen.

Jag tar ett djupt andetag som så många gånger innan. Men så fort jag andas

ut så rinner tårarna längs kinden. Kan inte hjälpa hur jag känner och att

allting rivs upp när alla minnen i mitt hjärta blir min dagliga luft.

Det hela blir tufft, försöker inte visa mitt jag men när jag sitter här och

skriver så känns det bra. Och det jag har kvar, ska ingen ta ifrån mig nu.

Jag vässar pennan och förklarar det som kommer ut. Den ända glädjen

som är kvar är att jag har hittat mig själv. nu vet jag vem den sprickan

är sprängd. Det sista brevet har sagt det, och slutet har sagt det.

Blir påmind nu igen tills mina tankar har lagt sig. En sista rad jag delar med

mig nu, så lyssna snabbt. Jag ger mig själv till känna, även fast det mesta

är sagt. För mina tankar är mitt tankesätt och tankar är ju aldrig rätt.

Även om jag öppnar själen slutar allt på samma sätt.

[Ref.]

Jag ser dom när jag blundar nu, och det känns lite bättre när dom kommer ut.

Ligger kvar där i samma säng, och det finns inget som tar mig upp igen.

Jag ser dom när jag blundar nu, och det känns lite bättre när dom kommer ut.

Ligger kvar där i samma saäng, och det finns inget som tar mig upp igen.